Jag till hör en av de få som inte satte kaffet i halsen när jag läste att AIK utreds av disciplinnämnden för att deras supportrar gapat ”domarjävel”.. Istället suckade jag uppgivet och insåg att fotboll snart inte är något för människor att gå på. Ja, människor. Inte Huliganer, inte Ligister, inte Enstaka Idioter. Känslor är, till skillnad från organiserade slagsmål och pyroteknik, inte något som tidigare varit begränsat till huliganer på arenorna. Tiderna förändras. Nu går inte ens den bittra gamla gubben som sitter och sörplar kaffe och äter delicatoboll under matcherna säker; för vem har inte blivit arg på domaren någon gång? SvFF har tidigare visat sin oförmåga att se vilka medlemmarna i klubbarna är och vilka som är konsumenter av produkten allsvenskan. Inte är det marginalaren som ställer sig ovanför klacken på bortaderbyt för att känna lite stämning. Det är samma supportrar som är de som blir lidande av bengalröken, samma supportrar som får stå och stampa ut elden när den sprider sig genom tifot och samma supportrar som unisont skanderar ”domarjävel” när domaren fattar tvivelaktiga beslut. Fast det är klart, förstår man inte att människor har känslor är det svårt att låtsas om att man gör det.
GAIS-Mjällby kval från division två till superettan.
Vad som är viktigt att komma ihåg innan vi fortsätter är att det är allsvenskan vi talar om. En stor del av alla allsvenska matcher spelas på arenor med löparbanor runt och läktare gjorda av billigt stål och träplankor. Förra året såg hälften av alla planer mer ut som åkrar är något annat (något som vi också kan skylla på SvFF efter deras fantastiska idé att starta säsongen innan snön ens smält). Allsvenskan har inte världens bästa arenor, långt ifrån. Vilket också är talande för fotbollen som spelas där. Gefle spelar inte bättre än vad deras arena ser ut, det samma gäller för Trelleborg, Syrianska, Mjällby, Halmstad etc. etc. Inte ens på de fina arenorna hittar vi fin fotboll. Det är dålig fotboll, dåliga arenor, men en sak har allsvenskan: för bra supportrar.
Du hittar inte så dålig fotboll och så hängivna supportrar i särskilt många andra länder. I England spelas fotboll i världsklass, men om man bryr sig om en härlig inramning kan man glömma att se mot Premier Leagues all-seaters. På Camp Nou spelas helt fantastisk fotboll, men det är bara en liten sektion bakom ena målet som sjunger under matchen. Skillnaden mellan den fotbollen och allsvenskans är att den bra fotbollen har byggts upp och finansierats av hängivna supportrar under ett sekel. Den allsvenska fotbollen har inte nått den klassen och kommer antagligen inte att nå den under vår livstid. När supportrarna allt mer tvingas av arenorna och klubbarnas enda inkomster blir enstaka barnfamiljer, riskkapitalister och TV-intäkter kommer inte supportrarna att lida mest. När supportrarna och marginalarna istället sitter hemma eller på puben på onsdagskvällar kommer valet mellan Champions League-semin mellan Tottenham-Milan kanske kännas lite mer intressant än Mjällby – Norrköping. När tittarsiffrorna dalar, när tv-bolagen inte kan ta ut så stor profit på att sända allsvenskan, var står vi då? Är den engelska modellen med 500:-/match, övervakningskameror, anmälningsplikt och rika ryssar som köper klubbarna lösningen på det problemet också? Eller är det helt enkelt så att visionen för svensk fotboll är en fylld av amatörfotboll och övergivna betongbunkrar. För det är just vad Gamla Ullevi är just nu. En betongjätte, helt tom, och övergiven, precis som storebrodern Nya Ullevi tvärs över gatan. Gamla Ullevi, Råsunda och Swedbank Arena är alla beroende av supportrarna för att leva. Till och med Marcus Birro har insett detta. Det är synd att SvFF inte har det.
Så, nu ska jag inte kapa bloggen mer på ett tag.
Jo men det är ju dit du ska ju 